Det outgrundliga är ju att Whitney verkligen älskade Bobby.

 

Eller att jag aldrig lyckas förstå det.

 

Om exilen har Edward W. Said skrivit:

Den landsflyktige vet att hem är provisoriska i en sekulariserad och oviss värld. De gränser och hinder som ringar in det välbekanta områdets säkerhet, kan också bli ett fängelse, ofta försvarat bortom både förnuft och nödvändighet. Den landsförvisade överskrider gränser, bryter igenom tankens och erfarenhetens barriärer.

Han har även skrivit, i referens till Adorno:

Adornos tankar springer ur tron på skrivandet, om än skört och sårbart, som det enda verkligt tillgängliga hemmet i nuet. [...] Kort sagt hävdar Adorno, med blodig ironi, att "det är sedelärande att inte känna sig hemma i sitt hem".

Februari, vilken månad. 

Tobias Billström, vår fascist till migrationsminister, håller upp ett finger med förslaget om att frånta svenskar medborgarskapet och att tvinga flyktingar till boende på särskilda platser och undersöker därefter vartåt vindarna blåser, samtidigt som Maud anser att tusentals jobb i Trollhättan gärna kan offras i finanskrisens spår, men att Victoria och Daniels bröllop självfallet är glädjande och värt att höja anslagen för. Fredde är osynlig och har uppenbara problem med sin far som i sin tur har uppenbara problem med alkoholen, och Göran förfäras fortfarande över aborter. Den andra jäveln kan liksom övriga i regeringen suga min kuk var han än befinner sig och som exilerad, som människa utan hem och utan gränser, vill jag klargöra att den här sidan hädanefter befinner sig i krig. 

Jag minns: vid ett tillfälle frågar han mig om vi ska ses dagen efter i Stockholm. Vi har talat om gamla lärare och aktivism och jag vågar inte träffa honom. Flera dagar senare svarar jag att jag var dålig och inte tog mig ut den dagen, att jag låg hemma och såg Undergången och tyckte att den var bra; jag frågar om han har sett den och om han minns den där läraren vi hade och han svarar att han minns, att vår bildlärare en gång hade tagit honom på rumpan och att det hade känts väldigt underligt. 

En annan gång skriver han och frågar hur jag mår. 

En annan gång går jag fram och hälsar på honom i solen. Han ler stort och ser lugn ut, där vi står förklarar jag för honom att jag tycker att hans texter är briljanta och att jag hoppas att vi ses i Malmö längre fram.

Jag minns inte om vi kramas.  

En annan gång ser jag honom på en gatufest. Jag pekar ut honom för Narges och säger att vi kan hälsa på honom senare, att vi säkert kommer att stöta på honom igen.  

Sista gången jag ser honom är samma natt. Den här gången känner jag igen honom på hans gång, den är fullkomligt egen och jag ser att han knuffar till en man. Mannen ryggar tillbaka, han är uppenbart rädd. Jag tänker att jag ska hälsa på honom senare.   

Han var ett år yngre än jag och jag saknar honom på ett märkligt sätt, som alltid när man saknar de unga döda och de unga döda man alltid har känt; som alltid när hjärnan lurar en att tänka att inget av det i själva verket är sant, att inget är oåterkalleligt idag eller att inget borde vara. 

Jag läser om vår konversation. Lärare, aktivism, Undergången. Den är aldrig så spännande som jag minns den. 

Jag undrar hur mitt dödsansikte ser ut. 

Gazabornas syns så tydligt; det rinner blod ur hålen och köttet har fläkts upp.

Från och med nu kommer jag alltid att vara palestinier.

 

 

Dagens polis skyddar morgondagens Hitler.

 

 

"Tell me [...] if, yeasterday afternoon, from the table in the hall, you took, you know, my letter."

[...]

"Yes - I took it."

[...]

"What did you take it for?"

"To see what you said about me."

"You opened the letter?"

"I opened it."

[...]

"And you found nothing!" - I let my elation out.

He gave me the most mournful, thoughtful little headshake. "Nothing."

"Nothing, nothing!" I almost shouted in my joy.

"Nothing, nothing," he sadly repeated.

I kissed his forehead; it was drenched. "So what have you done with it?"

 

"I've burnt it."

 

Ja självklart skulle jag vara en bättre coach än Donadoni, vad trodde du?

Svårt att säga om jag skulle vara snyggare dock.

Kan säga till D-Doni att det bästa han har gjort är att skaffa det där skägget.

Det sämsta är att bli coach.

Om två år. Då jävlar är det ingen nåd förstår ni? Jag vill se ett mycket yngre, mycket mer inspirerat, mycket mindre screwing-around-lag som verkligen vill, som kan se sig själva i spegeln och säga "jag gjorde det där bra".

Den enda som kan göra det efter den här turneringen är Gigi och gud ska veta att Gigi är bäst.

Och trots allt älskar jag de där jävlarna lika äckligt mycket som förut.

Freakin italians.

Come give me a hug.

 

Kära antifascistiska socialistblogg.

Du vet och jag vet att du är mig kär, liksom du vet och jag vet att idag inte är en vanlig dag.

Det är ingen dag då en vaknar och tänker: idag är en vanlig dag, jag dricker kaffe som kaffet är vant att drickas och jag kammar mitt hår som ett hår vanligtvis kammas.

Nej, det handlar inte om min mens.

Men kanske är det idag någon slutligen beslutar sig för att ringa psykjouren som skyndar sig ut och kliver in i den minimala, yet välplanerade ettan där jag står - psyksjuk - en halvmeter från teven och sliter nävar av mitt hår.

Risken är överhängande.

Liksom lyckan.

Det är nu nio och en halv timme kvar.

Det är ingenting och en evighet på det.

Däremellan är det tänkt att jag ska fortsätta som vanligt, liksom la la och lo lo och jag förstår inte hur jäveln till gud har tänkt.

Jag pissar på alla fascister och det här handlar strictly om fotboll.

Forza Gli Azurri, make me fucking proud.

 

Det här är lätt bland det tyngsta som finns på youtube och det som gjort mig glad idag. Jag förstår fortfarande inte hur någon kan dansa sådär.

Dessutom mår jag illa av hur snygga de är. Men det gör inget, det är bra för mig och för dig.

 

Det är så absurt pinsamt att blogga.

Varför är det så?

Varje gång jag återvänder till sidan känner jag en våg av pinsamhet skölja över mig, som om jag av någon anledning äntrar nobelmiddagen naken med bara ett badlakan virat kring kroppen och sedan tappar badlakanet och fattar för allt i världen inte vad jag håller på med, varför i helvete jag är där och om jag nu måste vara där varför jag då insisterar på att dyka upp naken.

Också jag kan dra de psykoanalytiska parallellerna men det är själva principen jag motsäger mig. Internet är ingen nobelmiddag. Jag lär inte stöta på Toni Morrison någon gång snart, och det är sjukt jävla tråkigt bara det.

En sörja av pinsamt och löjligt en sommarmorgon i juni.

Ta meningen den som vill, den har potential att bli en splendid förstamening i någon splendid bok någonstans. As for me nöjer jag mig med det jag har.

 

18:14.

Det doftar nybakade bullar.

 

 

Någon gång på mellanstadiet, i parallellklassens halvfallna klassrum i den grönmålade skolan som nu ska rivas kom Fröken Sverige på besök. Självfallet strålande, kanske det rakaste, blankaste hår jag någonsin sett och inramade ögon, en rosa bomullströja tror jag. Kanske stod hon vid katedern eller vid bänkarna, jag minns inte, kanske strök hon håret ur ansiktet, talade som en del av sitt uppdrag om riskerna med rökning; om gifterna och dödssiffrorna, om huden och naglarna och håret och det hade säkert gjort Reagan-administrationen väldigt stolt.

Shit, vilken tyst och skamsen stolthet vi kände över att hon kom från Västmanland.

Tunna autografkort där hon tittade rakt in i kameran delades ut, jag tror jag har mitt sparat än idag, och besöket avslutades med en frågestund.

Jag fikade med de häftigaste igår, det var som vanligt sjukt trevligt. Litteraturvetenskapen gav så mycket att glädjas över, det gör mig löjligt varm.

Ibland önskar jag att jag kunde sträcka ut en hand och stryka mitt sjuttonåriga jag på kinden. Låta henne bjuda mig på en croissant på något undanskymt fik, lära henne dricka kaffe så som jag kan dricka kaffe nu. Sträcka fram ett cigarettpaket och stoppa ner det i väskan igen, lära henne bära smycken så som jag kan bära smycken nu; tunga, groteska och helt jävla fantastiska.

Det har gått ett par dagar, jag är rusig av vad som kan liknas vid ett behov att göra något kreativt med händerna; gräva i lera, plantera en pensé, brodera en bordsduk, vad fan som helst. Jag har skissat på kläder fram och tillbaka, den här klänningen, den där tröjan, den här rosetten där och så vidare och så vidare men kommer ingen vart. Kuvertväskor, plånböcker, allt har jag skissat på och övergivit i skisstadiet.

Utifrån ett västerländskt perspektiv känns det befriande att tjäna så pass lite att alternativet "köpa nya kläder" försvinner ur ens budget, men att sy kläder när man samtidigt försöker skriva som en galning är lite väl jobbigt ibland. Håller mig dock till godo and above med det jag har.

Varje gång jag bär någonting och tänker att det sitter illa, ser illa ut eller skevar på något sätt, och reflexmässigt vill kasta det av mig, tänker jag istället att det just är för skevhetens skull jag ska bära det. Det är också kärlek. Och många gånger fungerar det.

Förra inlägget var ett litet stycke ur mitt projekt.

Liksom varför inte, tänkte jag.

Det bör skrivas mer om råttor.

Det som anses lågt ska värderas högt och det som skyms ska visas upp.

Typ enligt den principen.

Råttorna skapade utrymmen i källarrum och förråd och flyttade in under träplattor och i övergivna hus på landsbygden. Halvt rivna halvt fallfärdiga, spruckna fönster och bortsprängda väggar på långsidan, ett sovrum öppet mot vinden och leran som drog in. Regnstänket över ett nattduksbord med rivmärken och flagnande färgflisor och ruttna sängkläder i en hög på sängen eller utspridda över det våta golvet. De skapade välvda tak och runda vardagsrum, inredde med sig själva och damm och blad, ruttna växter och vatten som strömmade in och pressade uppåt – mot taket, mot valvet.

Med vattnet kom parasiterna, kröp över och under skinnet och tassarna kliade fram sår på sidorna, ögon slets ut och man landade på rygg och kunde inte längre röra sig. Man blev stel och hård och över de utrivna ögonen slöts ögonlock och över de långsmala tänderna drogs små munnar igen. Det gick inte att sörja sin släkt, inga begravningsceremonier hölls och innan nästa vattenström drog igenom rören ägnade man mycket tid åt att lukta på sina förra kärlekar, vänta in vattnet sittandes vid deras sida för att sedan se hur det dunkade deras stela kroppar mot väggarna, hur det ruttna på släktingarnas kroppar löstes upp och flöt ut i de välvda rummen.

 

Jag vet ärligt talat inte om man kan bli häftigare.