Jag vet ärligt talat inte om man kan bli häftigare.

Någon har bett andra att komma med förslag till något, vad som helst, att skriva om i personens blogg. Just den bloggen tycker jag om, det gör ont i lilla hjärtat på mig. Jag tänker: men vad händer, varför låser vi in oss i sådant som i grunden inte betyder någonting. Tänker att allt det här är extremt löjligt från första början, vi borde alla lägga oss ner och titta på himlen och pilla oss i naveln en timme varje dag. Trycka arslet mot glastaket tills det spricker.Det här är ändå bara en drömtillvaro, den kommer inte att vara.

En gång i fredags fick jag andnöd och svåra skakningar och kördes till akuten där jag blev matad med 16 cortisontabletter och tre andra små, ovala. Det var inte direkt någon livsfara och även om det var det, om vi nu skulle anta att det faktiskt var den där livsfaran man så ofta hör om men så sällan faktiskt stöter på (fler gånger än att faktiskt dö önskar man ju att man vore död), är jag glad att det för mig mest kändes som "jaha".

That brings the old B to the house.

Något som länge förvirrat mig är varför inga statsvetare på allvar, i artiklar och böcker och andra fina medier de har till sitt förfogande, ifrågasätter urholkningen av demokratin och fördömer i princip alla västerländska demokratiers utveckling säg de senaste 30 åren. Vi har typ Robert Dahls Democracy and its Critics som för det första utgavs 1989, hur mycket som helst har hänt sedan dess, och som för det andra har en helt uttalad agenda. Jag minns hur fattigt det var att läsa om anledningarna till varför demokrati är mer önskvärt än anarki och hur han liksom misslyckades med alla ideologiska anledningar och endast prickade in svårigheterna med praktisk anarki. Inget att underskatta, men så platt.

Kände mig väldigt naturlyrisk och sentimental häromkvällen, vi lyssnade på Ryan Adams och hur han sjöng om Carolina. Kom på att de naturbilder som dyker upp i samband med country eller Amerikat i stort hör ihop med kameravinklar: ensamma asfalterade vägar, förslagsvis Route 66, som klyver någon åker och skymningsljus i rosa och lila. Det är vackert och så fantasilöst. Framförallt ingen hemlighet. Som en protest slutade jag tänka på det och började tänka på döden istället.

Inte heller idag blev jag den nya Simone de Beauvoir.

Även om jag villigt och till och med tacksamt har gått med på det, är varje tanke på min minimala budget i vår förknippad med ren skräck och undergångskänsla. Riktningen är framåt och neråt, se nu vart mitt finger pekar. I en sådan takt når man grund någon dag, helt säkert helt säkert, markera de här orden eller hur det nu brukar sägas.

Det gäller att gräva fram varje bortglömt, halvruttet klädesplagg ur varje möjlig garderob och göra om dem alla, aldrig i livet att handla kläder kommer på tal. Det gäller att ha ett perfekt balanserat självförtroende att matcha med en perfekt balanserad målinriktning och i slutändan får jag nog en liten bokbebis.

Lilla liten hemmets fröjd, lilla liten hjärtats fröjd.

Idag jobbade jag igen förresten. Det gick bättre, ingen morgon stavade KATASTROF och ingen eftermiddag en halvtimmes obetald övertid. Man lär sig att hantera telecomfolk, se där, de är precis som alla andra tänker man och ler för sig själv. Sen går man ut och trycker på en Cappuchino-med-riktig-mjölk-knapp och går tillbaka till sittandet med skummjölk på överläppen och tänker att såhär ska man se ut resten av dagen, bara för de idiotiska reaktionernas skull och då plötsligt är det kul och strax efteråt är det lite tragiskt.

Jag vet ju att första dagen på jobbet ska vara helvetisk bla bla bla. Och allt det där om att snart går det som smort och det där lär du dig så småningom och det fixar du lätt och håll käften för snart exploderar jag.

Jag vet allt det.

Men jag undrar fortfarande om det överhuvudtaget är sunt (för att inte säga sjukt) att vara livvrädd för alla telefonsignaler efter första dagen på det fantastiska jobbet som snart går som smort/jag ska lära mig så småningom/fixa lätt.

Plätt?

Skitsamma. Värst är ändå att jag har så ont i benen. Det är ju rentav pinsamt. Sitta framför datorn och vara träningsvärkad (fantastiskt ord by the way, jag måste ta cred för den) säger mycket om ingenting. Jag är ju inte en träningsmänniska men med träningsvärk kan jag låtsas.

Victory!

Färg i all ära men den gamla layouten gjorde mig lite illamående efter ett tag. På riktigt liksom. Dessutom älskar jag Julie Nord, hon är en så duktig konstnär att man själv vår ångest. Därför får ni nu bilden i sin helhet plus ett par andra. Jag är så snäll.

Vi träffades för mexikanskt på vackra svartvita fat och lyssnade på musik och skapade hip hop. Mitt hip hop-namn: TimeBomb. Vilket är helt sant, vilket stämmer helt överens, vilket är helt fantastiskt. Thank you MC McCann, a shoutout to you and MC Cash XXL aka LoverBOY aka Sweet Thang Sugar Plum.

Diskussionerna var extremt intressanta dessutom, om ägandeskap i förhållanden och varför man hävdar att par i öppna förhållanden har vissa kontrakt men inte säger detsamma om de helt monogama förhållandena. Självfallet ingår man även där i kontrakt; skillnaden är att det monogama parförhållandets kontrakt är oskrivet och normativt och ses därför som "naturligt". Det är exempelvis taget för givet att man i ett förhållande inte har sex med någon annan, även om det givna i själva verket är en regel, en del av kontraktet. Otrohet, ett ord som förövrigt tydligt indikerar hur hemsk företeelsen är, bryter det oskrivna kontraktet och skadar förhållandet. Personligen kan jag dock inte minnas att jag någon gång, i något förhållande, kom överens eller diskuterade huruvida jag eller den andra personen skulle vara monogama; det bara antogs.

Själva processen är ju jätteviktig att uppmärksamma då det visar på alla andra underliggande kontrakt man går med på just för att de anses vara självklara eller naturliga. Ett oskrivet kontrakt är dessutom helt öppet för förändring; regler och förståelser kan läggas till, tas ifrån och ändras fritt då det i egentlig mening inte finns ett urtillstånd att peka tillbaka mot. Läskigt.

Apropå kontrakt fick jag i fredags skriva på ett jobbkontrakt. Det var också läskigt, hon frågade om jag kunde tänka mig att ta ut min piercing och det var så gulligt och det var så sött och artigt frågat när både hon och jag vet att jag fan inte har något val.

Det finns en revoltlusta i mig som inte riktigt får nog och som inte heller ges anledningar att sluta. Vi har som vanligt pratat queer och heteronormativitet och jag har för första gången på länge blivit missförstådd, visserligen varken när det handlat om queer eller heteronormativitet, men på ett sätt som ändå kändes uteslutande. Jag hatar uteslutningskänslan, den är så fruktansvärt löjlig och obefogad. En försvarsmekanism jag helst skulle slippa och något att jobba på, något nödvändigt att förändra.

Jag har inga pengar men jag är lycklig ändå.

Att kön och genus är konstruerade går aldrig att bortse ifrån. Det förutsätter en platt dagordning där det inte skjuts framåt eller åt sidan till fördel för vad som ofta refereras till som mer akuta eller viktiga ämnen som militära ockupationer eller fascistiska stater. Det måste ständigt framhållas samtidigt som resten då det ständigt händer, görs och reproduceras samtidigt som resten. Förihelvete liksom.

Förövrigt fick jag sms som tänkte husbil till Schweiz och Österrike, med fotbollsmatcher på lånade eller gemensamma teveapparater hos vem som helst och kanske slå på äckliga torskar när vi ser dem. Och sen tänkte vi öl och heja Italien och gamla gänget och det skulle vara så fint. 

Våren är verkligen den absolut bästa årstiden. Jag är som fem igen. Nej som tre. Nej som fem. Som en kanin eller kanske en liten fågel (var är alla fågelnamn?) med ADHD.

Det är förresten en politisk handling att ta plats och prata osammanhängande.

Om det här var en reklamfilm skulle den självklara repliken vara "Färg är min passion" och förutom att jag avskyr reklamfilm, skulle jag ju definitivt stå för det. Hell yeah.

Men jag skulle ifrågasätta ordet "passion" och ordet "färg". Alltså skulle "är min" vara helt okej för mig.

Det skulle kunna säga en del fast jag tror inte att det gör det.

Snarare tror jag att det är läggdags.