Råttorna skapade utrymmen i källarrum och förråd och flyttade in under träplattor och i övergivna hus på landsbygden. Halvt rivna halvt fallfärdiga, spruckna fönster och bortsprängda väggar på långsidan, ett sovrum öppet mot vinden och leran som drog in. Regnstänket över ett nattduksbord med rivmärken och flagnande färgflisor och ruttna sängkläder i en hög på sängen eller utspridda över det våta golvet. De skapade välvda tak och runda vardagsrum, inredde med sig själva och damm och blad, ruttna växter och vatten som strömmade in och pressade uppåt – mot taket, mot valvet.

Med vattnet kom parasiterna, kröp över och under skinnet och tassarna kliade fram sår på sidorna, ögon slets ut och man landade på rygg och kunde inte längre röra sig. Man blev stel och hård och över de utrivna ögonen slöts ögonlock och över de långsmala tänderna drogs små munnar igen. Det gick inte att sörja sin släkt, inga begravningsceremonier hölls och innan nästa vattenström drog igenom rören ägnade man mycket tid åt att lukta på sina förra kärlekar, vänta in vattnet sittandes vid deras sida för att sedan se hur det dunkade deras stela kroppar mot väggarna, hur det ruttna på släktingarnas kroppar löstes upp och flöt ut i de välvda rummen.