18:14.

Det doftar nybakade bullar.

Någon gång på mellanstadiet, i parallellklassens halvfallna klassrum i den grönmålade skolan som nu ska rivas kom Fröken Sverige på besök. Självfallet strålande, kanske det rakaste, blankaste hår jag någonsin sett och inramade ögon, en rosa bomullströja tror jag. Kanske stod hon vid katedern eller vid bänkarna, jag minns inte, kanske strök hon håret ur ansiktet, talade som en del av sitt uppdrag om riskerna med rökning; om gifterna och dödssiffrorna, om huden och naglarna och håret och det hade säkert gjort Reagan-administrationen väldigt stolt.

Shit, vilken tyst och skamsen stolthet vi kände över att hon kom från Västmanland.

Tunna autografkort där hon tittade rakt in i kameran delades ut, jag tror jag har mitt sparat än idag, och besöket avslutades med en frågestund.

Jag fikade med de häftigaste igår, det var som vanligt sjukt trevligt. Litteraturvetenskapen gav så mycket att glädjas över, det gör mig löjligt varm.

Ibland önskar jag att jag kunde sträcka ut en hand och stryka mitt sjuttonåriga jag på kinden. Låta henne bjuda mig på en croissant på något undanskymt fik, lära henne dricka kaffe så som jag kan dricka kaffe nu. Sträcka fram ett cigarettpaket och stoppa ner det i väskan igen, lära henne bära smycken så som jag kan bära smycken nu; tunga, groteska och helt jävla fantastiska.

Det har gått ett par dagar, jag är rusig av vad som kan liknas vid ett behov att göra något kreativt med händerna; gräva i lera, plantera en pensé, brodera en bordsduk, vad fan som helst. Jag har skissat på kläder fram och tillbaka, den här klänningen, den där tröjan, den här rosetten där och så vidare och så vidare men kommer ingen vart. Kuvertväskor, plånböcker, allt har jag skissat på och övergivit i skisstadiet.

Utifrån ett västerländskt perspektiv känns det befriande att tjäna så pass lite att alternativet "köpa nya kläder" försvinner ur ens budget, men att sy kläder när man samtidigt försöker skriva som en galning är lite väl jobbigt ibland. Håller mig dock till godo and above med det jag har.

Varje gång jag bär någonting och tänker att det sitter illa, ser illa ut eller skevar på något sätt, och reflexmässigt vill kasta det av mig, tänker jag istället att det just är för skevhetens skull jag ska bära det. Det är också kärlek. Och många gånger fungerar det.

Förra inlägget var ett litet stycke ur mitt projekt.

Liksom varför inte, tänkte jag.

Det bör skrivas mer om råttor.

Det som anses lågt ska värderas högt och det som skyms ska visas upp.

Typ enligt den principen.