Ibland önskar jag att jag kunde sträcka ut en hand och stryka mitt sjuttonåriga jag på kinden. Låta henne bjuda mig på en croissant på något undanskymt fik, lära henne dricka kaffe så som jag kan dricka kaffe nu. Sträcka fram ett cigarettpaket och stoppa ner det i väskan igen, lära henne bära smycken så som jag kan bära smycken nu; tunga, groteska och helt jävla fantastiska.

Det har gått ett par dagar, jag är rusig av vad som kan liknas vid ett behov att göra något kreativt med händerna; gräva i lera, plantera en pensé, brodera en bordsduk, vad fan som helst. Jag har skissat på kläder fram och tillbaka, den här klänningen, den där tröjan, den här rosetten där och så vidare och så vidare men kommer ingen vart. Kuvertväskor, plånböcker, allt har jag skissat på och övergivit i skisstadiet.

Utifrån ett västerländskt perspektiv känns det befriande att tjäna så pass lite att alternativet "köpa nya kläder" försvinner ur ens budget, men att sy kläder när man samtidigt försöker skriva som en galning är lite väl jobbigt ibland. Håller mig dock till godo and above med det jag har.

Varje gång jag bär någonting och tänker att det sitter illa, ser illa ut eller skevar på något sätt, och reflexmässigt vill kasta det av mig, tänker jag istället att det just är för skevhetens skull jag ska bära det. Det är också kärlek. Och många gånger fungerar det.

Förra inlägget var ett litet stycke ur mitt projekt.

Liksom varför inte, tänkte jag.

Det bör skrivas mer om råttor.

Det som anses lågt ska värderas högt och det som skyms ska visas upp.

Typ enligt den principen.

 

Nahal

7 april 2008 15:34

Du är helt jävla fantastisk.
Och din förra text var obehaglig och just därför så fin.

Jag saknar dig.

http://www.autumnfrost.blogspot.com

 

Tobias

7 april 2008 16:11

Du är bäst. Sluta inte med det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

            Det outgrundliga är ju att Whitney verkligen älskade Bobby.           Eller att jag aldrig lyckas förstå det.                   ...

      Om exilen har Edward W. Said skrivit:   Den landsflyktige vet att hem är provisoriska i en sekulariserad och oviss värld. De gränser och hinder som ringar in det välbekanta områdets säkerhet, kan också bli ett fängelse, ofta försvarat bortom bå...

    Jag minns: vid ett tillfälle frågar han mig om vi ska ses dagen efter i Stockholm. Vi har talat om gamla lärare och aktivism och jag vågar inte träffa honom. Flera dagar senare svarar jag att jag var dålig och inte tog mig ut den dagen, att jag l...

            Dagens polis skyddar morgondagens Hitler.                           ...