Det är så absurt pinsamt att blogga.

Varför är det så?

Varje gång jag återvänder till sidan känner jag en våg av pinsamhet skölja över mig, som om jag av någon anledning äntrar nobelmiddagen naken med bara ett badlakan virat kring kroppen och sedan tappar badlakanet och fattar för allt i världen inte vad jag håller på med, varför i helvete jag är där och om jag nu måste vara där varför jag då insisterar på att dyka upp naken.

Också jag kan dra de psykoanalytiska parallellerna men det är själva principen jag motsäger mig. Internet är ingen nobelmiddag. Jag lär inte stöta på Toni Morrison någon gång snart, och det är sjukt jävla tråkigt bara det.

En sörja av pinsamt och löjligt en sommarmorgon i juni.

Ta meningen den som vill, den har potential att bli en splendid förstamening i någon splendid bok någonstans. As for me nöjer jag mig med det jag har.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

            Det outgrundliga är ju att Whitney verkligen älskade Bobby.           Eller att jag aldrig lyckas förstå det.                   ...

      Om exilen har Edward W. Said skrivit:   Den landsflyktige vet att hem är provisoriska i en sekulariserad och oviss värld. De gränser och hinder som ringar in det välbekanta områdets säkerhet, kan också bli ett fängelse, ofta försvarat bortom bå...

    Jag minns: vid ett tillfälle frågar han mig om vi ska ses dagen efter i Stockholm. Vi har talat om gamla lärare och aktivism och jag vågar inte träffa honom. Flera dagar senare svarar jag att jag var dålig och inte tog mig ut den dagen, att jag l...

            Dagens polis skyddar morgondagens Hitler.                           ...