Jag minns: vid ett tillfälle frågar han mig om vi ska ses dagen efter i Stockholm. Vi har talat om gamla lärare och aktivism och jag vågar inte träffa honom. Flera dagar senare svarar jag att jag var dålig och inte tog mig ut den dagen, att jag låg hemma och såg Undergången och tyckte att den var bra; jag frågar om han har sett den och om han minns den där läraren vi hade och han svarar att han minns, att vår bildlärare en gång hade tagit honom på rumpan och att det hade känts väldigt underligt. 

En annan gång skriver han och frågar hur jag mår. 

En annan gång går jag fram och hälsar på honom i solen. Han ler stort och ser lugn ut, där vi står förklarar jag för honom att jag tycker att hans texter är briljanta och att jag hoppas att vi ses i Malmö längre fram.

Jag minns inte om vi kramas.  

En annan gång ser jag honom på en gatufest. Jag pekar ut honom för Narges och säger att vi kan hälsa på honom senare, att vi säkert kommer att stöta på honom igen.  

Sista gången jag ser honom är samma natt. Den här gången känner jag igen honom på hans gång, den är fullkomligt egen och jag ser att han knuffar till en man. Mannen ryggar tillbaka, han är uppenbart rädd. Jag tänker att jag ska hälsa på honom senare.   

Han var ett år yngre än jag och jag saknar honom på ett märkligt sätt, som alltid när man saknar de unga döda och de unga döda man alltid har känt; som alltid när hjärnan lurar en att tänka att inget av det i själva verket är sant, att inget är oåterkalleligt idag eller att inget borde vara. 

Jag läser om vår konversation. Lärare, aktivism, Undergången. Den är aldrig så spännande som jag minns den. 

Jag undrar hur mitt dödsansikte ser ut. 

Gazabornas syns så tydligt; det rinner blod ur hålen och köttet har fläkts upp.

Från och med nu kommer jag alltid att vara palestinier.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

            Det outgrundliga är ju att Whitney verkligen älskade Bobby.           Eller att jag aldrig lyckas förstå det.                   ...

      Om exilen har Edward W. Said skrivit:   Den landsflyktige vet att hem är provisoriska i en sekulariserad och oviss värld. De gränser och hinder som ringar in det välbekanta områdets säkerhet, kan också bli ett fängelse, ofta försvarat bortom bå...

            Dagens polis skyddar morgondagens Hitler.                           ...

      "Tell me [...] if, yeasterday afternoon, from the table in the hall, you took, you know, my letter."   [...]   "Yes - I took it."   [...]   "What did you take it for?"   "To see what you said about me."   "You opened the letter?"   "I opened it...