Inte heller idag blev jag den nya Simone de Beauvoir.

Även om jag villigt och till och med tacksamt har gått med på det, är varje tanke på min minimala budget i vår förknippad med ren skräck och undergångskänsla. Riktningen är framåt och neråt, se nu vart mitt finger pekar. I en sådan takt når man grund någon dag, helt säkert helt säkert, markera de här orden eller hur det nu brukar sägas.

Det gäller att gräva fram varje bortglömt, halvruttet klädesplagg ur varje möjlig garderob och göra om dem alla, aldrig i livet att handla kläder kommer på tal. Det gäller att ha ett perfekt balanserat självförtroende att matcha med en perfekt balanserad målinriktning och i slutändan får jag nog en liten bokbebis.

Lilla liten hemmets fröjd, lilla liten hjärtats fröjd.

Idag jobbade jag igen förresten. Det gick bättre, ingen morgon stavade KATASTROF och ingen eftermiddag en halvtimmes obetald övertid. Man lär sig att hantera telecomfolk, se där, de är precis som alla andra tänker man och ler för sig själv. Sen går man ut och trycker på en Cappuchino-med-riktig-mjölk-knapp och går tillbaka till sittandet med skummjölk på överläppen och tänker att såhär ska man se ut resten av dagen, bara för de idiotiska reaktionernas skull och då plötsligt är det kul och strax efteråt är det lite tragiskt.

Jag vet ju att första dagen på jobbet ska vara helvetisk bla bla bla. Och allt det där om att snart går det som smort och det där lär du dig så småningom och det fixar du lätt och håll käften för snart exploderar jag.

Jag vet allt det.

Men jag undrar fortfarande om det överhuvudtaget är sunt (för att inte säga sjukt) att vara livvrädd för alla telefonsignaler efter första dagen på det fantastiska jobbet som snart går som smort/jag ska lära mig så småningom/fixa lätt.

Plätt?

Skitsamma. Värst är ändå att jag har så ont i benen. Det är ju rentav pinsamt. Sitta framför datorn och vara träningsvärkad (fantastiskt ord by the way, jag måste ta cred för den) säger mycket om ingenting. Jag är ju inte en träningsmänniska men med träningsvärk kan jag låtsas.

Victory!

Färg i all ära men den gamla layouten gjorde mig lite illamående efter ett tag. På riktigt liksom. Dessutom älskar jag Julie Nord, hon är en så duktig konstnär att man själv vår ångest. Därför får ni nu bilden i sin helhet plus ett par andra. Jag är så snäll.

Vi träffades för mexikanskt på vackra svartvita fat och lyssnade på musik och skapade hip hop. Mitt hip hop-namn: TimeBomb. Vilket är helt sant, vilket stämmer helt överens, vilket är helt fantastiskt. Thank you MC McCann, a shoutout to you and MC Cash XXL aka LoverBOY aka Sweet Thang Sugar Plum.

Diskussionerna var extremt intressanta dessutom, om ägandeskap i förhållanden och varför man hävdar att par i öppna förhållanden har vissa kontrakt men inte säger detsamma om de helt monogama förhållandena. Självfallet ingår man även där i kontrakt; skillnaden är att det monogama parförhållandets kontrakt är oskrivet och normativt och ses därför som "naturligt". Det är exempelvis taget för givet att man i ett förhållande inte har sex med någon annan, även om det givna i själva verket är en regel, en del av kontraktet. Otrohet, ett ord som förövrigt tydligt indikerar hur hemsk företeelsen är, bryter det oskrivna kontraktet och skadar förhållandet. Personligen kan jag dock inte minnas att jag någon gång, i något förhållande, kom överens eller diskuterade huruvida jag eller den andra personen skulle vara monogama; det bara antogs.

Själva processen är ju jätteviktig att uppmärksamma då det visar på alla andra underliggande kontrakt man går med på just för att de anses vara självklara eller naturliga. Ett oskrivet kontrakt är dessutom helt öppet för förändring; regler och förståelser kan läggas till, tas ifrån och ändras fritt då det i egentlig mening inte finns ett urtillstånd att peka tillbaka mot. Läskigt.

Apropå kontrakt fick jag i fredags skriva på ett jobbkontrakt. Det var också läskigt, hon frågade om jag kunde tänka mig att ta ut min piercing och det var så gulligt och det var så sött och artigt frågat när både hon och jag vet att jag fan inte har något val.

Det finns en revoltlusta i mig som inte riktigt får nog och som inte heller ges anledningar att sluta. Vi har som vanligt pratat queer och heteronormativitet och jag har för första gången på länge blivit missförstådd, visserligen varken när det handlat om queer eller heteronormativitet, men på ett sätt som ändå kändes uteslutande. Jag hatar uteslutningskänslan, den är så fruktansvärt löjlig och obefogad. En försvarsmekanism jag helst skulle slippa och något att jobba på, något nödvändigt att förändra.

Jag har inga pengar men jag är lycklig ändå.

Att kön och genus är konstruerade går aldrig att bortse ifrån. Det förutsätter en platt dagordning där det inte skjuts framåt eller åt sidan till fördel för vad som ofta refereras till som mer akuta eller viktiga ämnen som militära ockupationer eller fascistiska stater. Det måste ständigt framhållas samtidigt som resten då det ständigt händer, görs och reproduceras samtidigt som resten. Förihelvete liksom.

Förövrigt fick jag sms som tänkte husbil till Schweiz och Österrike, med fotbollsmatcher på lånade eller gemensamma teveapparater hos vem som helst och kanske slå på äckliga torskar när vi ser dem. Och sen tänkte vi öl och heja Italien och gamla gänget och det skulle vara så fint. 

Våren är verkligen den absolut bästa årstiden. Jag är som fem igen. Nej som tre. Nej som fem. Som en kanin eller kanske en liten fågel (var är alla fågelnamn?) med ADHD.

Det är förresten en politisk handling att ta plats och prata osammanhängande.

Om det här var en reklamfilm skulle den självklara repliken vara "Färg är min passion" och förutom att jag avskyr reklamfilm, skulle jag ju definitivt stå för det. Hell yeah.

Men jag skulle ifrågasätta ordet "passion" och ordet "färg". Alltså skulle "är min" vara helt okej för mig.

Det skulle kunna säga en del fast jag tror inte att det gör det.

Snarare tror jag att det är läggdags.

Föreställ er.

Det här är jag, i princip exakt, med undantaget att jag tacksamt nog inte vandrar gatorna fram med ett huvud ungefär sju gånger så stort som övriga kroppsdelar.

Bergen är sanna. Solen slash månen med, men det visste ni redan; månen är alltid sann, precis som socialismen och kärleken. You know I'm a Rocky baby.

Genom taket över universitetsbibliotekets tysta lässal rann det igår en stadig ström vatten. Det porlade, som en bäck ni vet och från nio prick till fjorton prick när jag satt där och läste på som fan om Nation of Islam, höll den udda bäcken mig vaken och dessutom någorlunda koncentrerad.

Nej det var inte regnet, jag är säker, men förmodligen var det ledningarna.

Jag tänkte å nej, inte sabotage igen och här sitter jag, uppenbarligen en blatte, och är dessutom omgärdad av böcker om Nation of Islam och ytterligare en med ett obskyrt omslag och namnet Rasrisk. Jag klarade mig undan småsnatteri som åttaårig thug och jag klarade mig igenom kortförfalskningar, men självfallet och i synnerhet enligt böckerna jag just hade läst, borde jag statistiskt sett bli huvudmisstänkt endast på grund av min hud- och hårfärg, till skillnad från exempelvis tjejen bredvid som läste det extremt misstänkta ämnet Rättslära men som trots allt hade en mycket fin ljus hårfärg. Hon var väldigt söt by the way. Kanske inte den bästa klädsmaken, men inte heller pastellbyxor och pastellskärp.

För att återgå till ämnet tänkte jag HALLÅ? Klart som fan hon hade gjort det! Så genomskinligt. Rättslära min stjärt. Vad nu det kan komma att betyda. Rent juridiskt det vill säga. Jag åkte i alla fall inte dit. Men det var inte heller sabotage. Därför kunde jag statistiskt sett ha suttit i häktet vid det här laget.

Tänk på det.

Min fördjupade kunskap om Nation of Islam tänker jag i alla fall använda just i detta nu, i en hemtenta som går under arbetsnamnet:

X som i Malcolm och queer - ett alternativt aktivistiskt förhållningssätt.